Det finns något grundläggande i att ha respekt för döda, deras kroppar, deras historia, deras minne. Detta känns viktigare desto fler döda det handlar om, men samtidigt svårare, då de döda blir mer och mer anonyma ju fler de är. Denna anonymitet gör massmord så svårt att relatera till, 2 000 000 döda civila i Vietnamkriget, 12 miljoner i nazisternas koncentrationsläger, är siffror som det är svårt att verkligen kunna relatera till. Siffror som kräver ansikten, historier och öden för att kunna förstå. Men trots svårigheten med anonymiteten så är det minsta man kan begära att man visar respekt för de öden, den ångest, det lidande som ryms i dessa siffror.
När det statliga Forum för levande historia gör reklam för sin senaste utställning Middag med Pol Pot, så misslyckas de med just detta. De döda förblir anonyma, och filmen visar inte respekt för dem, utan man använder dem som slagträ i en politisk agenda, som innefattar att stigmatisera individer som Gunnar Bergström.
Filmen ger en lätt obehaglig känsla och är ett bra exempel på hur fel det kan bli när ett folkmord används utan vördnad för de döda. I filmen står en man med stora röda solglasögon, samtidigt som bilder på barn från Kambodja flimrar förbi bredvid honom. Ett skämt ackomponerat till ett ofantligt lidande. Det finns ett ord som beskriver denna scen och filmen som helhet: Smaklös.
[Aftonbladet][JonasSjöstedt][Aftonbladet][Babord][NM][NM][NM][SvD]
Googlade snabbt och fann om “Middag med Pol Pot” att:
Joakim Karlsson på JMW Kommunikation har skrivit manus, produktionsbolaget Palladium har gjort filmen och Robin Robinovitch och Filip Hammarström har regisserat.