Jag hamnade igår med en Nöjesguiden i handen. Och jag blev glatt överraskad när jag läste den här ingressen.
“Under mitten av nollnolltalet hände någonting i Sverige… många eldsjälar som drivit framgångsrika klubbar i storstäderna lade ner (här tänker vi främst på den numera legendariska indieklubben Metropolis, var tomrum än idag inte har fyllts). Klubblivet förändrades sakta men säkert – och i Stockholm, Göteborg och Malmö blev det som tidigare kännetecknat klubbar, det vill säga någon form av icke-kommersiell drivkraft, en äkthet, en eller flera eldsjälar som brann för musik, ersatt av mer kommersiella krafter. Arrangörer dök upp som först och främst ville tjäna pengar, snarare än driva en kulturell rörelse.”
Äntligen en intressant artikel i Nöjesguiden! tänkte jag. Men självklart är det ingen intressant artikel, utan ett rundabordssamtal där två tjommar från Spy Bar och F12 dominerar. Diskussionen om kommersialiseringen av klubblivet försvinner helt, utan det blir istället två äldre män som snackar om cred hit och dit.
Och tyvärr är det väl så stockholms innerstadsklubbar ser ut. Det handlar om credd, coola dj:s och pengar, pengar, pengar. Den enda idealismen som går att finna är solidaritet med den egna plånboken. Klubbcheferna är goda medborgare i det moderata Sverige.
“Jag har aldrig tyckt det har varit coolt att driva klubb. Jag driver klubb för att jag är jävligt bra på det.” -F12 killen beskriver sin drivkraft.
När kritik mot klubbscenen nämns så slås den tillbaka av spyanchefen med:
“Ett stor del [sic] i problemet är dåliga journalister som skriver om klubbar de inte går på, det är en fucking sanning”
F12-killen beskriver hur han hittar nya djs:
“…vi skapar nya dj:s. Vi lär upp roliga människor och snygga tjejer och blandar dem med mer rutinerade.”
Äldre män som lär upp roliga människor och snygga tjejer att spela skivor. Det är inget skämt, det är inte roligt. Det är Stockholms klubbliv 2010.
Mkt bra inlägg. Och så jävla tragiskt att höra gubb- och pengamaffian diskutera vad som brukade vara, eller iaf kännas som en gnutta konst och frihet.
Känns som svartklubbstrenden e ett direkt respons på detta. Eller så är det bara ytterligare ett naturligt steg i credmaffians vilja att vara ballare, coolare och ev tjäna mer pengar – genom att utnyttja berlinvågen för att nå ut till de “alternativa”. Billigt trick eller politisk motkamp? vet inte…
Tycker medlemsklubbtrenden ändå är ett andhål, även om vissa fester är skapade av pr-byråer eller credmaffian, så är ju absolut inte alla det.
Så all cred, till alla de som fixar klubbar utanför innerstans pengavälde. Och förhoppningsvis blir de fler.
Fan, bara att fixa en hemmafest blir ju nästan ett politiskt statement i den här stan.
Bra skrivet! Det är ju typiskt att både artikelförfattaren och panelen som ska kritisera Stockholms uteliv, själva är en (okritisk) del av det. Det är trist att 2010 höra nån snubbe droppa kommentarer som: “vi lär upp roliga människor och snygga tjejer …”.
Hoppas kidsen gör revolt!