Jesper Ganslandt förra spelfilm Farväl Falkenberg, var på många sätt framgångsrik, men min känsla var att filmen skulle vara en one hit wonder, då den egentligen saknade dramaturgi eller nämnvärt skådespeleri. Jag trodde helt enkelt att det var en film som gjorts utifrån ett koncept: att filma sina vänner och sen klippa ihop materialet efteråt. Och att regissören Ganslandt saknade talang nog för att göra ännu en film.
Men Jesper Ganslandt ger svar på tal med filmen Apan. En film med få brister. Det man kan anmärka på är kanske att Olle Sarri spelar över lite grann i sitt skådespel, men att spela någon som håller på och bryter ihop, måste vara bland det svåraste man kan göra. Den enda som kommit i närheten, som jag kan komma på är Bruno Stroszek, fast av det jag sett så har han å andra sidan inte spelat någon annan karraktär än sig själv. Sen fanns det möjligtvis scener som var lite innehållslösa, som när huvudkarraktären cyklar till jobbet, där det är klipp efter klipp med Sarri cyklandes genom Stockholm, utan att berätta speciellt mycket.
Det är inte ofta man går ut ur en biograf efter att ha sett en svensk film, och inte riktigt kan peka på något självklart som var dåligt. Apan måste helt enkelt vara en ovanligt bra svensk film.
Halvvägs igenom var den perfekt. Även en hårding som jag satt helspänd i biostolen. Men sen rann allt liksom ut i sanden. Ledtrådarna slutade komma, Olle fortsatte glida runt stan men det läskiga avtog utan att något annat tillkom. Så sorgligt nog gick hela mitt sällskap ur salongen med en axelryckning. Vilket känns synd på något med sådan enorm potential.
Hmm. Apan kanske är en film man kan uppfatta väldigt annorlunda. Själv upplevde jag den inte som en thriller, jag tyckte inte den var så spännande. Utan upplevde den snarare som en stillsam skilldring av en person på gränsen till sammanbrott.
Håller med helt och hållet. Men även en sådan skildring kräver att man håller spänningen (the tension) uppe hela vägen.