Det är också slående att det knappt tas upp några konkreta exempel på detta stora problem, det mest allvarliga var en grov misshandel för tio år sen och två mindre incidenter för sex år sen. Sedan tar man bara upp personer som upplever sig utsatta för rasism, all respekt för denna upplevelse som är reel hos de intervjuade, men bara för att man upplever något, behöver det inte vara sant. T.ex. så bara för att man upplever sig vara rädd för att bli attackerad av en varg i skogen, så behöver varken skogen eller vargen vara farliga. Ett kan tyckas opassande exempel, men såväl vargen som antisemitismen är brickor i ett politiskt spel, vargen är en bricka för jägarna att sätta upp på väggen. Medan antisemitismen är en bricka för israelkramarna att cyniskt spela ut mot kritik av Israel eller legitimering av Israels existens. Fredrik Federley avslutar sitt debattinlägg med:
Som riksdagskandidat i Malmö kommer jag inte att släppa denna fråga eller ge Ilmar Reepalu en lugn stund förrän han lämnar sin post eller blir bortröstad.
Vi får hoppas att det snarare är Fredrik Federley och Centern som blir bortröstade i nästa val.
PS.
Filmen Defamation, är en otrolig intressant inblick i hur Israel systematiskt utnyttjar antisemitismen i egna syften.
DS.
]]>Att Stockholmslän satsar minst på cykelinvesteringar i Sverige, är med tanke på detta en mindre skandal. Borgarna får ta och stå i skamvrån!
]]>Det är ett fantastiskt journalistiskt arbete som djurrättsalliansen har gjort, när de utan tillåtelse har besökt 100 grisfarmer, och dokumenterat situationen grisarna. Detaljerad info från varje gård finns här. Det gör ont i kroppen när man ser grisarnas situation. De lever ihoppressade på små ytor med cementgolv, utan halm eller strö, ibland vadandes i deras egen skit, ibland levandes med förrutnande kroppar i samma fålla. Suggorna fixeras systematiskt i små långsmala burar, som är så små att de inte ens kan vända sig om.
Allt detta görs mot ett ytterst intelligent djur, intelligentare än både hund, katt eller häst. Det borde vara ett krav att se djurrättsalliansens film innan man tänkt köpa julskinkan till jul.
Djurrättsalliansen borde utan tvekan nomineras till nästa års stora journalistpris.
]]>Byn Taiji, i Japan, är delfinindustrins centrum och man fångar in över 20 000 delfiner varje år, ett fåtal väljs ut till att bli show-delfiner för delfinarier och resten dödas, för att säljas som mat. Den mesta av slakten sker i en specifik isolerad vik i närheten av Taiji, isolerad från omvärlden, med stängsel och vakter. Men filmens aktivisters mål har gett sig fan på att lyckas dokumentera denna hemlighet.
På många sätt är “the Cove” en lyckad film, som på ett spännande och underhållande sätt lyckas skildra och informera om en stor tragedi, som ständigt pågår, bara för att människor ska äta sushi och barn ska få titta på dansande delfiner.
]]>Men Jesper Ganslandt ger svar på tal med filmen Apan. En film med få brister. Det man kan anmärka på är kanske att Olle Sarri spelar över lite grann i sitt skådespel, men att spela någon som håller på och bryter ihop, måste vara bland det svåraste man kan göra. Den enda som kommit i närheten, som jag kan komma på är Bruno Stroszek, fast av det jag sett så har han å andra sidan inte spelat någon annan karraktär än sig själv. Sen fanns det möjligtvis scener som var lite innehållslösa, som när huvudkarraktären cyklar till jobbet, där det är klipp efter klipp med Sarri cyklandes genom Stockholm, utan att berätta speciellt mycket.
Det är inte ofta man går ut ur en biograf efter att ha sett en svensk film, och inte riktigt kan peka på något självklart som var dåligt. Apan måste helt enkelt vara en ovanligt bra svensk film.
]]>Det är flagrant hur undfallande Obama har varit i Palestinakonflikten. Under exempelvis bombningarna av Gaza i vintras, vilka slutade bara några dagar innan Obamas tillträde, så dödades 1400 människor under några få veckors tid. En oerhörd massaker som Obama inte på långa vägar har fördömt, eller vad jag sett ens uttalat sig kritiskt mot, han har helt enkelt ignorerat det.
Man kan undra, för ett barn i exempelvis Gaza, inger detta fredspris till Obama hopp? eller hopplöshet?
[DN][DN][NM][DN][DN][SvD][SvD][SvD][SvD][AB][AB][AB][AB][HelleKlein][Svensson][DM]
]]>Ett exempel som kan tyckas långsökt och irrelevant i dagens samhälle. Men hur skulle man kunna konkretisera och visualisera en icke-medborgare, en Homo Sacer, i dagen samhälle? Kanske har reklamarna på pr-jätten McCann Erickson lyckats med detta, när de gjorde reklamfilm åt israeliska mobiloperatören Cellcom. Dels utspelas filmen vid en av de mest brutala gränsdragningarna i dagens värld nämligen muren på Västbanken. Men kanske främst i hur de skildrar fienden i filmen. Så hur skildras fienden, hur skildras icke-medborgaren, jo genom att inte skildras alls, de är helt osynliga bakom muren.
Soldaterna när bollen studsar ner på bilen:
-Det är bara en boll.
-Ge den tillbaka till dom.Bollen sparkas över muren och när bollen sparkas tillbaks, säger soldaten:
-Let´s have some fun.
Samtidigt kommer sången igång i bakgrunden:
“bjud in dina dina vänner, till musik och sång…”sen kommer rösten:
-Vad vi alla vill i slutändan är att ha lite kul.
En smaklös reklamfilm som dock ger oss en inblick i den israeliska diskursen. Inblick i palestiniernas position, som den Andre, som den som kan skildras genom att inte skildras. Och att man överhuvudtaget använder muren som fond, för att göra en glad och klatschig reklamfilm, visar också att muren inte är så negativt laddat i Israel, och inte är den negativa symbol som man skulle kunna tänka sig. Tillsist ger filmen, med dess lekande och glada israeliska soldaterna, uttryck för den positiva position den israeliska armen har i samhället. En arme som i Israel på fullaste allvar kallas för ”världens mest moraliska arme”. En syn som delvis också kan förklara de starka reaktion som skapades efter Donald Boströms artikel om misstänkt organstöld från palestinier. Genom att idén om den goda armen är en central del i den israeliska diskursen, i det israeliska nationsbygget och den nationella identiteten, så är det som beskrivs i aftonbladets artikel, i ett israeliskt perspektiv omöjlig, inte främst för att man är säker på att ingen israelisk soldat skulle utföra en sådan handling (att ta ett organ från en skjuten palestinier), utan för att idén om en sådan handling skulle ifrågasätta det nationella bygget och även den egna identiteten. Istället kan man med lätthet acceptera en annan (kanske mer) osannolik händelse som att israeliska soldater skulle dansa vid muren samtidigt som de leendes spelar fotboll med palestinier, detta då det på intet sätt går emot idén om ”världens mest moraliska arme”.
[Simon Bank][Timbro i WallStreetJournal][Haaretz][Aftonbladet][Aftonbladet][DagensMedia][DagensMedia]
]]>
Intresset för mode måste vara bland det mest tidstypiska i dagens Stockholm. Mode har blivit förstasides nyheter, de mest populära bloggarna i Sverige är modebloggar, Stockholms modevecka får väldigt stor uppmärksamhet trots att dess ekonomiska betydelse är relativt marginell. Ungdomar hänger upp klänningar på väggen för att de ser dem som konstverk.
Ett väldigt intressant fenomen, men vad är egentligen mode? Svaret är såklart komplext, men ett uppenbart svar är att det är en form av kommunikation. Ett sätt att kommunicera till människorna runtomkring en. På många sätt kan man se det som ett form av språk, där olika plagg och markörer fungerar som ord att läsas av omvärlden. Plaggens betydelse och mening byggs, likt Saussures syn på det vanliga språkets ord, upp av dess relationer till andra enheter. Den betydelse t.ex. ett par jeans får beror på alla de kopplingar som det har till omgivningen, till James Dean på 50-talet, till Fredrik Reinfeldt, till Madonna, till den trendige klubbkillen osv. Och inte på essentiella variabler, som att det är objektivt snygg.
Ett klädernas språk som ständigt är verksamt, på gatan, i hemmet, på polisstationen, på Konsum. Ett språk som också är verksamt på dagiset, där barnen leker i kläder som de fått från sina föräldrar. På nätet finns det sajter som är specialiserade på kläder till barn, och på bland annat oiidesign.se säljs det barnkläder, specifikt trendiga barnkläder, där betoning på trendig gör att fokuset förskjuts från plaggets funktion till dess språkliga betydelse. Det är ett språk som barnet själv i mindre grad behärskar och språket bestäms istället nästan helt av föräldrarna. När barnen själva inte behärskar språket, så blir det uppenbart att barnens kläder snarare pratar till vuxna, än till andra barn. Barnen blir i någon mån accessoarer för föräldrarna, likt bilen de har, det designade köket eller lampan från 50-talet.
Post-strukturalisternas favoritpsykolog Lacan, skrev en berömd essä om hur en utvecklingsfas hos barnet var när den kunde känna igen sig själv i spegeln. Frågan som kanske borde ställas i dagens samhälle, är hur påverkas barnets utveckling av titta på sig själv i spegeln, och se ett barn med acne-kläder på sig.
Det finns något grundläggande i att ha respekt för döda, deras kroppar, deras historia, deras minne. Detta känns viktigare desto fler döda det handlar om, men samtidigt svårare, då de döda blir mer och mer anonyma ju fler de är. Denna anonymitet gör massmord så svårt att relatera till, 2 000 000 döda civila i Vietnamkriget, 12 miljoner i nazisternas koncentrationsläger, är siffror som det är svårt att verkligen kunna relatera till. Siffror som kräver ansikten, historier och öden för att kunna förstå. Men trots svårigheten med anonymiteten så är det minsta man kan begära att man visar respekt för de öden, den ångest, det lidande som ryms i dessa siffror.
När det statliga Forum för levande historia gör reklam för sin senaste utställning Middag med Pol Pot, så misslyckas de med just detta. De döda förblir anonyma, och filmen visar inte respekt för dem, utan man använder dem som slagträ i en politisk agenda, som innefattar att stigmatisera individer som Gunnar Bergström.
Filmen ger en lätt obehaglig känsla och är ett bra exempel på hur fel det kan bli när ett folkmord används utan vördnad för de döda. I filmen står en man med stora röda solglasögon, samtidigt som bilder på barn från Kambodja flimrar förbi bredvid honom. Ett skämt ackomponerat till ett ofantligt lidande. Det finns ett ord som beskriver denna scen och filmen som helhet: Smaklös.
[Aftonbladet][JonasSjöstedt][Aftonbladet][Babord][NM][NM][NM][SvD]
]]>