Likt en förvirrad riddare rider professor Gummeson ut och anfaller samhällets kampanjer mot rökning. Allt och alla har fel, och pengar plöjs ner i ovetenskapliga kampanjer som motverkar sitt syfte. Varningstexter på cigarettpaketen får folk till och med att röka mer.

Att andelen rökare minskat från 23 % till 14 % de senaste 20 åren, blir helt oförsåligt utifrån vad Gummeson säger. För borde inte andelen rökare öka i takt med att samhällets kontraproduktiva kampanjer har intensifierats, med varningstexter, rökförbud på resturanger osv?

Vad baserar professor Gummeson sina oortodoxa åsikter på? Jo, han har nämligen läst boken Buyology av Martin Lindstrom. En dansk författare som tycks närmast ha superhjälteegenskaper: samtidigt som han forskar fram “obestridlig evidensbaserad kunskap” (professorns ord), så är han en föreläsningsguru som har föredrag 300 dagar om året.

(Från förlaget):
“MARTIN LINDSTROM is one of the world’s most respected marketing gurus. With a global audience of over a million people, Lindstrom spends 300 days on the road every year”

Efter att läst debattinlägget, är kanske det man främst undrar: har SvD några som helst krav på de artiklar de publicerar under brännpunkt?

Lyssnade på studio etts debatt mellan Jonas Sjöstedt och centerns Annie Lööf tidigare ikväll. Att Jonas gick segrande ur den bataljen kanske inte var någon högoddsare. Men jag förvånades ändå över hur dålig Annie Lööf var. Hon lyckades t.ex. verkligen inte övertyga mig om resturangmomssänkningens förträfflighet.

Hon hade väldigt vaga argument. Och när man tittar på hennes blogginlägg “momspromenad för fler jobb” har jag svårt att se var jobben ska komma ifrån.

När vi nu sänker restaurang-och cateringmomsen… skapar vi förutsättningar för dessa företag att öka marginalerna

Alltså det verkar inte vara omsättningen som ska ökas, dvs att fler äter på resturang, utan företagen ska få bättre marginaler. Och varför gillar man höga marginaler i företag? jo för att det ger mer vinst till ägarna! Hon fortsätter:

För en del kommer det innebära att man kompetensutvecklar sin personal och investerar i företaget. För andra innebär det nyaställningar och några väljer sänka priset.

Tillåt mig att vara skeptisk till att de ökade marginalerna kommer gå till kompetensutveckling. Och frågan är om en sådan ens skulle skapa nya jobb? Men det är möjligt folk kommer säkert vallfärda till sveriges kafeer när nya högutbildade baristor gör kaffe som att vi levde i Italien.

Det är slående att hon inte lägger något större värde i en prissänkning utan ser den eventuella sänkningen som något sekundärt. Vilket för mig känns absurt. Kopplingen är ju uppenbar: sänkning av pris -> potentiell ökning av efterfrågan -> behov av mer personal -> nyanställningar. Utan en ökning av efterfrågan inga nya jobb!

Men i Annie Lööfs värld kommer företagen anställa bara för att de känner för det. Jag trodde att en nyliberal som henne var mer cynisk än så.

Assange’s criticisms of Swedish legal system not wrong, say Swedish lawyers http://bit.ly/kUe75V #wikileaks

Well what LRB miss is the word “part”. As in “part of Assange’s criticism not wrong”. A quick translation of parts of the original swedish text.

“He [Assange] is partially right about the Swedish legal system, and that should improve”.

“At first we want to make clear that we believe that his [assange's] criticism all in all is unsound, Sweden has a well functioning juridicial system and in many aspects a model internationally”

“Its also possible that Assange, fullfil all the criteria for a true «rättshaverist»” (rättshaverist is a swedish word for a person who obsessively feels wronged, particularly about minor causes of action.)

LRB writes:

Yesterday’s Dagens Nyheter carried an article by two leading Swedish lawyers on the Assange extradition case.

The authors (Jens Lapidus and Johan Åkermark) are rightly famous, but a relevant detail is that they also work in the same firm as Assanges lawyer Björn Hurtig. (see http://forsvarsadvokaterna.se/Jurister.htm )

“Under mitten av nollnolltalet hände någonting i Sverige… många eldsjälar som drivit framgångsrika klubbar i storstäderna lade ner (här tänker vi främst på den numera legendariska indieklubben Metropolis, var tomrum än idag inte har fyllts). Klubblivet förändrades sakta men säkert – och i Stockholm, Göteborg och Malmö blev det som tidigare kännetecknat klubbar, det vill säga någon form av icke-kommersiell drivkraft, en äkthet, en eller flera eldsjälar som brann för musik, ersatt av mer kommersiella krafter. Arrangörer dök upp som först och främst ville tjäna pengar, snarare än driva en kulturell rörelse.”

Äntligen en intressant artikel i Nöjesguiden! tänkte jag. Men självklart är det ingen intressant artikel, utan ett rundabordssamtal där två tjommar från Spy Bar och F12 dominerar. Diskussionen om kommersialiseringen av klubblivet försvinner helt, utan det blir istället två äldre män som snackar om cred hit och dit.

Och tyvärr är det väl så stockholms innerstadsklubbar ser ut. Det handlar om credd, coola dj:s och pengar, pengar, pengar. Den enda idealismen som går att finna är solidaritet med den egna plånboken. Klubbcheferna är goda medborgare i det moderata Sverige.

“Jag har aldrig tyckt det har varit coolt att driva klubb. Jag driver klubb för att jag är jävligt bra på det.” -F12 killen beskriver sin drivkraft.

När kritik mot klubbscenen nämns så slås den tillbaka av spyanchefen med:

“Ett stor del [sic] i problemet är dåliga journalister som skriver om klubbar de inte går på, det är en fucking sanning”

F12-killen beskriver hur han hittar nya djs:

“…vi skapar nya dj:s. Vi lär upp roliga människor och snygga tjejer och blandar dem med mer rutinerade.”

Äldre män som lär upp roliga människor och snygga tjejer att spela skivor. Det är inget skämt, det är inte roligt. Det är Stockholms klubbliv 2010.

Det är också slående att det knappt tas upp några konkreta exempel på detta stora problem, det mest allvarliga var en grov misshandel för tio år sen och två mindre incidenter för sex år sen. Sedan tar man bara upp personer som upplever sig utsatta för rasism, all respekt för denna upplevelse som är reel hos de intervjuade, men bara för att man upplever något, behöver det inte vara sant. T.ex. så bara för att man upplever sig vara rädd för att bli attackerad av en varg i skogen, så behöver varken skogen eller vargen vara farliga. Ett kan tyckas opassande exempel, men såväl vargen som antisemitismen är brickor i ett politiskt spel, vargen är en bricka för jägarna att sätta upp på väggen. Medan antisemitismen är en bricka för israelkramarna att cyniskt spela ut mot kritik av Israel eller legitimering av Israels existens. Fredrik Federley avslutar sitt debattinlägg med:

Som riksdagskandidat i Malmö kommer jag inte att släppa denna fråga eller ge Ilmar Reepalu en lugn stund förrän han lämnar sin post eller blir bortröstad.

Vi får hoppas att det snarare är Fredrik Federley och Centern som blir bortröstade i nästa val.

PS.

Filmen Defamation, är en otrolig intressant inblick i hur Israel systematiskt utnyttjar antisemitismen i egna syften.

DS.

Att Stockholmslän satsar minst på cykelinvesteringar i Sverige, är med tanke på detta en mindre skandal. Borgarna får ta och stå i skamvrån!

Det är ett fantastiskt journalistiskt arbete som djurrättsalliansen har gjort, när de utan tillåtelse har besökt 100 grisfarmer, och dokumenterat situationen grisarna. Detaljerad info från varje gård finns här. Det gör ont i kroppen när man ser grisarnas situation. De lever ihoppressade på små ytor med cementgolv, utan halm eller strö, ibland vadandes i deras egen skit, ibland levandes med förrutnande kroppar i samma fålla. Suggorna fixeras systematiskt i små långsmala burar, som är så små att de inte ens kan vända sig om.

Allt detta görs mot ett ytterst intelligent djur, intelligentare än både hund, katt eller häst. Det borde vara ett krav att se djurrättsalliansens film innan man tänkt köpa julskinkan till jul.

Djurrättsalliansen borde utan tvekan nomineras till nästa års stora journalistpris.

Byn Taiji, i Japan, är delfinindustrins centrum och man fångar in över 20 000 delfiner varje år, ett fåtal väljs ut till att bli show-delfiner för delfinarier och resten dödas, för att säljas som mat. Den mesta av slakten sker i en specifik isolerad vik i närheten av Taiji, isolerad från omvärlden, med stängsel och vakter. Men filmens aktivisters mål har gett sig fan på att lyckas dokumentera denna hemlighet.

På många sätt är “the Cove” en lyckad film, som på ett spännande och underhållande sätt lyckas skildra och informera om en stor tragedi, som ständigt pågår, bara för att människor ska äta sushi och barn ska få titta på dansande delfiner.

[DN][DN]