Dokumentären “Bigger Stronger Faster” handlar om anabola steroider i det amerikanska samhället. Regissören Chris Bell har själv använt anabola, liksom sina två bröder. Genom att utgå från sig själv och sin familj gör han intressant och tankeväckande skildring av steroidernas roll i den amerikanska kulturen. Likt en annan Michel Moore så reser han runt USA med en keps på huvudet och träffar olika människor, allt från Carl Lewis till den 50-åriga kroppsbyggaren som bor i en van utanför gold-gym i Los Angeles.

Även om filmen känns väl positiv sin skildring av anabola steroider och dess bieffekter, så blir det tydlig vilken dubbelmoral som finns kring steroider och doping i USA. Där vissa typer av mediciner/droger är legala, och marknadsförs friskt av läkemedelsbolagen, medan steroider är illegala och på många sätt är stigmatiserade. Vissa får “dopa” sig legalt, som musiker i symfoniorkestrar som tar beta-blockerare för att klara nervositeten inför konserter eller många piloter inom flygvapnet som tar så kallade go-pills (metaamfetamin) för att klara långa flygningar.

Även inom politiken lyser dubbelmoralen igenom. Georg Bush d.y. ledde ett basebollag i Texas på 80-talet, ett lag där det var vanligt att spelarna gick på anabola och en intervjuad spelare säger att han trodde att även ledarna visste om denna doping. Men som president så ger Bush brandtal mot dopning och ger miljoner i informationskampanjer mot doping. Detta samtidigt som han tar in Arnold Schwarzneger som ledare för en friskvårdskampanj. En person som redan i tonåren började käka steroider.

Det blir nästintill genant när det, i filmen, framkommer att den amerikanska olympiska kommitten systematiskt frikände friidrottare som fått positiva resultat i dopingtester. Bland annat testades Carl Lewis positivt för efedrin innan os i Seoul 1988, ett testresultat som den amerikanska olympiska kommitten lät stryka och inte offentliggöra.

Som filmens undertitel (“The side effects of being American”) antyder så beskrivs inte dopingen ske oberoende av samhället, utan snarare som en produkt av samhället. Regissörens barnidoler var Hulk Hogan, Sylvester Stalone eller Arnold Schwarznegger och de tog alla anabola. Inom elitsporten så kräver publiken ständigt bättre resultat och i många sporter innebär det att många behöver dopa sig.

“…Här vill jag se ett saftigt världsrekord. En putsning är bara okej. Jag vill se det gamla rekordet krossas, förintas. Mina krav är gigantiska och jag vill ha en kväll som aldrig går att glömma.” (Johan Esk, DN 16 augusti 2009, inför finalen i 100m)

Här blir symbiosen tydlig. Esk skriker efter bättre resultat, men om Bolt nu efter finalen skulle åka fast för doping, ja då kommer han skrika sig hes över detta. Det är bara att se på hur Ben Johnson totalt stigmatiserades efter Seoul-OS, medan Carl Lewis lyftes fram som den store idrottaren. (Och nu visar det sig att även han haft otillåtna preparat i kroppen innan Seoul-OS).

[DN][DN][SvD][SvD]