Lyssnade på studio etts debatt mellan Jonas Sjöstedt och centerns Annie Lööf tidigare ikväll. Att Jonas gick segrande ur den bataljen kanske inte var någon högoddsare. Men jag förvånades ändå över hur dålig Annie Lööf var. Hon lyckades t.ex. verkligen inte övertyga mig om resturangmomssänkningens förträfflighet.

Hon hade väldigt vaga argument. Och när man tittar på hennes blogginlägg “momspromenad för fler jobb” har jag svårt att se var jobben ska komma ifrån.

När vi nu sänker restaurang-och cateringmomsen… skapar vi förutsättningar för dessa företag att öka marginalerna

Alltså det verkar inte vara omsättningen som ska ökas, dvs att fler äter på resturang, utan företagen ska få bättre marginaler. Och varför gillar man höga marginaler i företag? jo för att det ger mer vinst till ägarna! Hon fortsätter:

För en del kommer det innebära att man kompetensutvecklar sin personal och investerar i företaget. För andra innebär det nyaställningar och några väljer sänka priset.

Tillåt mig att vara skeptisk till att de ökade marginalerna kommer gå till kompetensutveckling. Och frågan är om en sådan ens skulle skapa nya jobb? Men det är möjligt folk kommer säkert vallfärda till sveriges kafeer när nya högutbildade baristor gör kaffe som att vi levde i Italien.

Det är slående att hon inte lägger något större värde i en prissänkning utan ser den eventuella sänkningen som något sekundärt. Vilket för mig känns absurt. Kopplingen är ju uppenbar: sänkning av pris -> potentiell ökning av efterfrågan -> behov av mer personal -> nyanställningar. Utan en ökning av efterfrågan inga nya jobb!

Men i Annie Lööfs värld kommer företagen anställa bara för att de känner för det. Jag trodde att en nyliberal som henne var mer cynisk än så.

“Under mitten av nollnolltalet hände någonting i Sverige… många eldsjälar som drivit framgångsrika klubbar i storstäderna lade ner (här tänker vi främst på den numera legendariska indieklubben Metropolis, var tomrum än idag inte har fyllts). Klubblivet förändrades sakta men säkert – och i Stockholm, Göteborg och Malmö blev det som tidigare kännetecknat klubbar, det vill säga någon form av icke-kommersiell drivkraft, en äkthet, en eller flera eldsjälar som brann för musik, ersatt av mer kommersiella krafter. Arrangörer dök upp som först och främst ville tjäna pengar, snarare än driva en kulturell rörelse.”

Äntligen en intressant artikel i Nöjesguiden! tänkte jag. Men självklart är det ingen intressant artikel, utan ett rundabordssamtal där två tjommar från Spy Bar och F12 dominerar. Diskussionen om kommersialiseringen av klubblivet försvinner helt, utan det blir istället två äldre män som snackar om cred hit och dit.

Och tyvärr är det väl så stockholms innerstadsklubbar ser ut. Det handlar om credd, coola dj:s och pengar, pengar, pengar. Den enda idealismen som går att finna är solidaritet med den egna plånboken. Klubbcheferna är goda medborgare i det moderata Sverige.

“Jag har aldrig tyckt det har varit coolt att driva klubb. Jag driver klubb för att jag är jävligt bra på det.” -F12 killen beskriver sin drivkraft.

När kritik mot klubbscenen nämns så slås den tillbaka av spyanchefen med:

“Ett stor del [sic] i problemet är dåliga journalister som skriver om klubbar de inte går på, det är en fucking sanning”

F12-killen beskriver hur han hittar nya djs:

“…vi skapar nya dj:s. Vi lär upp roliga människor och snygga tjejer och blandar dem med mer rutinerade.”

Äldre män som lär upp roliga människor och snygga tjejer att spela skivor. Det är inget skämt, det är inte roligt. Det är Stockholms klubbliv 2010.

Det är också slående att det knappt tas upp några konkreta exempel på detta stora problem, det mest allvarliga var en grov misshandel för tio år sen och två mindre incidenter för sex år sen. Sedan tar man bara upp personer som upplever sig utsatta för rasism, all respekt för denna upplevelse som är reel hos de intervjuade, men bara för att man upplever något, behöver det inte vara sant. T.ex. så bara för att man upplever sig vara rädd för att bli attackerad av en varg i skogen, så behöver varken skogen eller vargen vara farliga. Ett kan tyckas opassande exempel, men såväl vargen som antisemitismen är brickor i ett politiskt spel, vargen är en bricka för jägarna att sätta upp på väggen. Medan antisemitismen är en bricka för israelkramarna att cyniskt spela ut mot kritik av Israel eller legitimering av Israels existens. Fredrik Federley avslutar sitt debattinlägg med:

Som riksdagskandidat i Malmö kommer jag inte att släppa denna fråga eller ge Ilmar Reepalu en lugn stund förrän han lämnar sin post eller blir bortröstad.

Vi får hoppas att det snarare är Fredrik Federley och Centern som blir bortröstade i nästa val.

PS.

Filmen Defamation, är en otrolig intressant inblick i hur Israel systematiskt utnyttjar antisemitismen i egna syften.

DS.

Att Stockholmslän satsar minst på cykelinvesteringar i Sverige, är med tanke på detta en mindre skandal. Borgarna får ta och stå i skamvrån!

Det är ett fantastiskt journalistiskt arbete som djurrättsalliansen har gjort, när de utan tillåtelse har besökt 100 grisfarmer, och dokumenterat situationen grisarna. Detaljerad info från varje gård finns här. Det gör ont i kroppen när man ser grisarnas situation. De lever ihoppressade på små ytor med cementgolv, utan halm eller strö, ibland vadandes i deras egen skit, ibland levandes med förrutnande kroppar i samma fålla. Suggorna fixeras systematiskt i små långsmala burar, som är så små att de inte ens kan vända sig om.

Allt detta görs mot ett ytterst intelligent djur, intelligentare än både hund, katt eller häst. Det borde vara ett krav att se djurrättsalliansens film innan man tänkt köpa julskinkan till jul.

Djurrättsalliansen borde utan tvekan nomineras till nästa års stora journalistpris.

Det är flagrant hur undfallande Obama har varit i Palestinakonflikten. Under exempelvis bombningarna av Gaza i vintras, vilka slutade bara några dagar innan Obamas tillträde, så dödades 1400 människor under några få veckors tid. En oerhörd massaker som Obama inte på långa vägar har fördömt, eller vad jag sett ens uttalat sig kritiskt mot, han har helt enkelt ignorerat det.

Man kan undra, för ett barn i exempelvis Gaza, inger detta fredspris till Obama hopp? eller hopplöshet?

[DN][DN][NM][DN][DN][SvD][SvD][SvD][SvD][AB][AB][AB][AB][HelleKlein][Svensson][DM]

Ett exempel som kan tyckas långsökt och irrelevant i dagens samhälle. Men hur skulle man kunna konkretisera och visualisera en icke-medborgare, en Homo Sacer, i dagen samhälle? Kanske har reklamarna på pr-jätten McCann Erickson lyckats med detta, när de gjorde reklamfilm åt israeliska mobiloperatören Cellcom. Dels utspelas filmen vid en av de mest brutala gränsdragningarna i dagens värld nämligen muren på Västbanken. Men kanske främst i hur de skildrar fienden i filmen. Så hur skildras fienden, hur skildras icke-medborgaren, jo genom att inte skildras alls, de är helt osynliga bakom muren.

Soldaterna när bollen studsar ner på bilen:

-Det är bara en boll.
-Ge den tillbaka till dom.

Bollen sparkas över muren och när bollen sparkas tillbaks, säger soldaten:

-Let´s have some fun.

Samtidigt  kommer sången igång i bakgrunden:
“bjud in dina dina vänner, till musik och sång…”

sen kommer rösten:
-Vad vi alla vill i slutändan är att ha lite kul.

En smaklös reklamfilm som dock ger oss en inblick i den israeliska diskursen. Inblick i palestiniernas position, som den Andre, som den som kan skildras genom att inte skildras. Och att man överhuvudtaget använder muren som fond, för att göra en glad och klatschig reklamfilm, visar också att muren inte är så negativt laddat i Israel, och inte är den negativa symbol som man skulle kunna tänka sig. Tillsist ger filmen, med dess lekande och glada israeliska soldaterna, uttryck för den positiva position den israeliska armen har i samhället. En arme som i Israel på fullaste allvar kallas för ”världens mest moraliska arme”. En syn som delvis också kan förklara de starka reaktion som skapades efter Donald Boströms artikel om misstänkt organstöld från palestinier. Genom att idén om den goda armen är en central del i den israeliska diskursen, i det israeliska nationsbygget och den nationella identiteten, så är det som beskrivs i aftonbladets artikel, i ett israeliskt perspektiv omöjlig, inte främst för att man är säker på att ingen israelisk soldat skulle utföra en sådan handling (att ta ett organ från en skjuten palestinier), utan för att idén om en sådan handling skulle ifrågasätta det nationella bygget och även den egna identiteten. Istället kan man med lätthet acceptera en annan (kanske mer) osannolik händelse som att israeliska soldater skulle dansa vid muren samtidigt som de leendes spelar fotboll med palestinier, detta då det på intet sätt går emot idén om ”världens mest moraliska arme”.

[Simon Bank][Timbro i WallStreetJournal][Haaretz][Aftonbladet][Aftonbladet][DagensMedia][DagensMedia]

Intresset för mode måste vara bland det mest tidstypiska i dagens Stockholm. Mode har blivit förstasides nyheter, de mest populära bloggarna i Sverige är modebloggar, Stockholms modevecka får väldigt stor uppmärksamhet trots att dess ekonomiska betydelse är relativt marginell. Ungdomar hänger upp klänningar på väggen för att de ser dem som konstverk.

Ett väldigt intressant fenomen, men vad är egentligen mode? Svaret är såklart komplext, men ett uppenbart svar är att det är en form av kommunikation. Ett sätt att kommunicera till människorna runtomkring en. På många sätt kan man se det som ett form av språk, där olika plagg och markörer fungerar som ord att läsas av omvärlden. Plaggens betydelse och mening byggs, likt Saussures syn på det vanliga språkets ord, upp av dess relationer till andra enheter. Den betydelse t.ex. ett par jeans får beror på alla de kopplingar som det har till omgivningen, till James Dean på 50-talet, till Fredrik Reinfeldt, till Madonna, till den trendige klubbkillen osv. Och inte på essentiella variabler, som att det är objektivt snygg.

Ett klädernas språk som ständigt är verksamt, på gatan, i hemmet, på polisstationen, på Konsum. Ett språk som också är verksamt på dagiset, där barnen leker i kläder som de fått från sina föräldrar. På nätet finns det sajter som är specialiserade på kläder till barn, och på bland annat oiidesign.se säljs det barnkläder, specifikt trendiga barnkläder, där betoning på trendig gör att fokuset förskjuts från plaggets funktion till dess språkliga betydelse. Det är ett språk som barnet själv i mindre grad behärskar och språket bestäms istället nästan helt av föräldrarna. När barnen själva inte behärskar språket, så blir det uppenbart att barnens kläder snarare pratar till vuxna, än till andra barn. Barnen blir i någon mån accessoarer för föräldrarna, likt bilen de har, det designade köket eller lampan från 50-talet.

Post-strukturalisternas favoritpsykolog Lacan, skrev en berömd essä om hur en utvecklingsfas hos barnet var när den kunde känna igen sig själv i spegeln. Frågan som kanske borde ställas i dagens samhälle, är hur påverkas barnets utveckling av titta på sig själv i spegeln, och se ett barn med  acne-kläder på sig.