Byn Taiji, i Japan, är delfinindustrins centrum och man fångar in över 20 000 delfiner varje år, ett fåtal väljs ut till att bli show-delfiner för delfinarier och resten dödas, för att säljas som mat. Den mesta av slakten sker i en specifik isolerad vik i närheten av Taiji, isolerad från omvärlden, med stängsel och vakter. Men filmens aktivisters mål har gett sig fan på att lyckas dokumentera denna hemlighet.

På många sätt är “the Cove” en lyckad film, som på ett spännande och underhållande sätt lyckas skildra och informera om en stor tragedi, som ständigt pågår, bara för att människor ska äta sushi och barn ska få titta på dansande delfiner.

[DN][DN]

Men Jesper Ganslandt ger svar på tal med filmen Apan. En film med få brister. Det man kan anmärka på är kanske att Olle Sarri spelar över lite grann i sitt skådespel, men att spela någon som håller på och bryter ihop, måste vara bland det svåraste man kan göra. Den enda som kommit i närheten, som jag kan komma på är Bruno Stroszek, fast av det jag sett så har han å andra sidan inte spelat någon annan karraktär än sig själv. Sen fanns det möjligtvis scener som var lite innehållslösa, som när huvudkarraktären cyklar till jobbet, där det är klipp efter klipp med Sarri cyklandes genom Stockholm, utan att berätta speciellt mycket.

Det är inte ofta man går ut ur en biograf efter att ha sett en svensk film, och inte riktigt kan peka på något självklart som var dåligt. Apan måste helt enkelt vara en ovanligt bra svensk film.

[AB][BLT][DN][SvD][SydSv]

Dokumentären “Bigger Stronger Faster” handlar om anabola steroider i det amerikanska samhället. Regissören Chris Bell har själv använt anabola, liksom sina två bröder. Genom att utgå från sig själv och sin familj gör han intressant och tankeväckande skildring av steroidernas roll i den amerikanska kulturen. Likt en annan Michel Moore så reser han runt USA med en keps på huvudet och träffar olika människor, allt från Carl Lewis till den 50-åriga kroppsbyggaren som bor i en van utanför gold-gym i Los Angeles.

Även om filmen känns väl positiv sin skildring av anabola steroider och dess bieffekter, så blir det tydlig vilken dubbelmoral som finns kring steroider och doping i USA. Där vissa typer av mediciner/droger är legala, och marknadsförs friskt av läkemedelsbolagen, medan steroider är illegala och på många sätt är stigmatiserade. Vissa får “dopa” sig legalt, som musiker i symfoniorkestrar som tar beta-blockerare för att klara nervositeten inför konserter eller många piloter inom flygvapnet som tar så kallade go-pills (metaamfetamin) för att klara långa flygningar.

Även inom politiken lyser dubbelmoralen igenom. Georg Bush d.y. ledde ett basebollag i Texas på 80-talet, ett lag där det var vanligt att spelarna gick på anabola och en intervjuad spelare säger att han trodde att även ledarna visste om denna doping. Men som president så ger Bush brandtal mot dopning och ger miljoner i informationskampanjer mot doping. Detta samtidigt som han tar in Arnold Schwarzneger som ledare för en friskvårdskampanj. En person som redan i tonåren började käka steroider.

Det blir nästintill genant när det, i filmen, framkommer att den amerikanska olympiska kommitten systematiskt frikände friidrottare som fått positiva resultat i dopingtester. Bland annat testades Carl Lewis positivt för efedrin innan os i Seoul 1988, ett testresultat som den amerikanska olympiska kommitten lät stryka och inte offentliggöra.

Som filmens undertitel (“The side effects of being American”) antyder så beskrivs inte dopingen ske oberoende av samhället, utan snarare som en produkt av samhället. Regissörens barnidoler var Hulk Hogan, Sylvester Stalone eller Arnold Schwarznegger och de tog alla anabola. Inom elitsporten så kräver publiken ständigt bättre resultat och i många sporter innebär det att många behöver dopa sig.

“…Här vill jag se ett saftigt världsrekord. En putsning är bara okej. Jag vill se det gamla rekordet krossas, förintas. Mina krav är gigantiska och jag vill ha en kväll som aldrig går att glömma.” (Johan Esk, DN 16 augusti 2009, inför finalen i 100m)

Här blir symbiosen tydlig. Esk skriker efter bättre resultat, men om Bolt nu efter finalen skulle åka fast för doping, ja då kommer han skrika sig hes över detta. Det är bara att se på hur Ben Johnson totalt stigmatiserades efter Seoul-OS, medan Carl Lewis lyftes fram som den store idrottaren. (Och nu visar det sig att även han haft otillåtna preparat i kroppen innan Seoul-OS).

[DN][DN][SvD][SvD]

Nutleyklanen har i sommar håvat in 16 miljoner kr från filminstitutet, sju miljoner för “Så olika” och nio miljoner för “Änglagård 3″. Alltså ytterligare miljoner som skyfflas ner i Nutleyklanens svarta hål, och ytterligare reklampelare som kommer att prydas med Helena Bergström i vintermörkret. En nepotism som kan förmörka den mest optimistiskes sinne, och i sådana stunder måste man lyfta fram det positiva här i världen, och i min dators mest gömda hörn, hittade jag idag en film som trots allt ger hopp. Det görs trots omständigheterna bra film i  Sverige.

Filmen Blådårar är en svensk dokumentär från 1998, gjord av Fredrik Gertten, Magnus Gertten och Stefan Berg, som skildrar fotbollslaget Malmö FF:s säsong 1997. Det är en väldigt varm och personlig film, som porträtterar livet och kulturen kring en klubb långt från Europas glamorösa storligor. Den visar glädjen och engagemanget hos fansen, tankar kring livet hos spelarna och kontorsarbetet i styrelsen.

Det är en väldigt välgjord film, med många bra scener. Både roliga, som när Malmö möter Hajduk Split i Kroatien, och de fem tillresta malmösupportrarna som efter 35 timmars bilfärd får en hel läktarsektion för sig själva, medan resten av stadion är fylld med sjungandes splitsupporters. Eller Malmö FF:s tränare som bryter mot fotbollstränaretiketten, kostym/träningsoverall, och istället bär något åt hawaiiskjortahållet, samtidigt som han skriker sanslöst åt spelet på plan. Men det är även mer mellankoliska bitar, som när en av spelarna går som proffs till England, men väl där hamnar på bänken, och får uppgivet åka bil genom ett väldigt grått England.

Som sagt är det en välgjord film, och framförallt klippningen måste berömmas. Tex. de återkommande inslagen från Malmös olika matcher, vilka klippts på ett varierat och dramatiskt sätt, och får en till synes tråkig match att istället bli riktigt gastkramande.

Det är nästan så att man börjar undra om inte tv-producenterna för fotbollsmatcher borde fundera på sättet vanliga fotbollsmatcher visas. På TV så är ju allt så uppstyrt. Fasta kameror som filmar allt från långt håll, vare sig det är fotbollsspelarna eller publiken, och intervjuer görs i fållor med sponsorernas loggor i bakgrunden. I Blådårar så skildras matcherna istället väldigt personligt, bilderna på publiken filmas innuti publikhaven, när spelarna gör mål, så springer fotografen in på plan och filmar målfirandet på nära håll, intervjuer görs inne på plan medan spelaren joggar mot omklädningsrummet. Det blir en väldigt personlig och nära produktion som på många sätt överglänser tvbolagens storproduktioner.

Filmen tycks finnas kvar på discshop, annars så bör den finnas att ladda ner på nätet.

En av filmskaparna är Fredrik Gertten är aktuell med en ny film Bananas!*, som fått en del publicitet redan innan den kommit till Sverige. Den kommer att visas på filmfestivalen i Båstad den 1 augusti. Annars går den upp i Sverige i oktober.

[Sydsvenskan][DN][Sydsvenskan][Medievarlden][DN][DN]